Om hundar och ödlor: En liknelse om privilegier


Översatt från Sindeloke

Idag känner jag mig lite grundkursig, så låt oss tala om privilegier.
Det är ett konstigt ord, eller hur? Ett vanligt i mina cirklar, det är ett av de mest grundläggande, vardagskoncept inom social aktivism. Vi har massor av av ohjälpsamma tykna småfraser vi tycker om att använda som ”tygla dina privilegier” och mycket av våra samtalskonventioner är byggda runt ömsesidiga överenskommelser (eller åtminstone försök till ömsesidiga överenskommelser) om vilka som har privilegier och hur man kompenserar för det. Men ändå ganska konstigt, ogenomskinligt även om du aldrig använt det förut eller inte är del av de cirklarna. Det är också, så som vi använder det, väldigt mycket en kulturell markör – som ”Tolkienesk” eller ”Hall-of-famer” eller ”heteronormativ”, du kan känna dig ganska säker på att ett stort antal människor omedelbart slutar lyssna och slutar ta dig på allvar i samma ögonblick du använder det.
Det faktum att folk är dumma är inga nyheter. Och det är åtminstone delvis därför konceptet av privilegier är viktigt – för privilegier handlar inte om att vara dum. Det är inget dåligt, eller gott, eller något med en moral eller värdering sammankopplad med den. Att ha privilegium är inget du vanlig kan göra något åt, men det är ok, för det är inget du skall skämmas för, eller känna nåt dåligt inför. Att bli berättad för att du har privilegium eller är privilegierad är inte en förolämpning. Det är en påminnelse! Nyckeln till privilegier är inte att oroa sig för det, eller försöka förneka det, eller be om ursäkt för det, eller försöka bli av med det. Det är bara att uppmärksamma det och att förstå vad det betyder för dig och för människor i din omgivning. Att ha privilegier är som att ha stora fötter. Ingen hatar dig för dina stora fötter! De vill bara att du skall komma ihåg att vara försiktig med var du går.

Det är kanske dags att börja prata om vad privilegier är, va?

Ja, vi är ju online, så låt oss göra en Google-sökning:

Privilege is: About how society accommodates you. It’s about advantages you have that you think are normal. It’s about you being normal, and others being the deviation from normal. It’s about fate dealing from the bottom of the deck on your behalf.

[Betty, A primer on privilege.]

Privilegier är: Hur samhället tillmötesgår dig. Det handlar om de fördelar du har som du tycker är normalt. Det handlar om att du är normal och att andra avviker från normen. Det handlar om att ödet delar ut korten från botten av kortleken för din skull.Detta är själva hjärtat av idén. Privilegier är ett övertag… en uppsättning möjligheter, förmåner och fördelar som några människor får och andra inte får. Till exempel, om det regnar på morgonen och du går upp, klär på dig, sätter dig i den uppvärmda bilen i ditt garage, kör till källarparkeringen vid ditt jobb så blir du inte våt. Om du går ut och väntar vid busshållplatsen, sedan går mellan bussarna vid bytet och sedan går från bussen till jobbet så blir du våt. Att inte bli våt är då ett privilegium som ägandet av din bil och ditt garage ger dig. Så långt är det enkelt, eller hur?Några exempel på sociala privilegier fungerar på precis samma sätt och de är lätta att förstå. T.ex, en ung svart bilförare blir mycket, mycket oftare stoppad av polisen i USA än en gammal vit tant. Att bli stoppad mindre ofta – att auktoritetspersoner hellre friar än fäller – är i detta fall ett privilegium av att vara vit. (Jag tar inte diskussionen av könsfaktorn här, intersektionalitet är en helt annan bloggpost.)

Okey, igen är det rättframt. Och så långt är det inte mycket att göra åt, eller? Du kommer inte, som en vit person, göra sak av att bli stoppad oftare och inget ber dig om det heller. (Inte jag i alla fall.) Så om någon säger ”tygla dina privilegier”, om jag ber dig titta var du sätter fötterna, vad fan betyder det?

Nå. Det är här saken blir lite trixigare att förstå. För de flesta exempel på sociala privilegier är inte så enkla. Låt oss ta, t.ex, ett grundläggande manligt privilegium:

En man har privilegiet att gå förbi en grupp okända kvinnor utan att oroa sig för att bli busvisslad, stirrad på eller få sexuella inviter kastade mot sig.

Ett mycket vanligt manligt svar till den här poängen är ”är det ett privilegium? Jag skulle älska om en grupp kvinnor gjorde så mot mig”

Och det svaret är, exakt så, ett perfekt skinande exempel på manligt privilegium.

För att förklara hur och varför kommer jag nu att ge dig en lång metafor. Den kanske till och med kvalificerar sig som liknelse. Håll ut, för den kommer göra allt kristallklart och är värd tiden.

Föreställ dig, om du vill, ett litet hus, byggt någonstans kyligt men inte kallt, kanske någonstans i Ohio, och bebodd av en hund och en ödla. Hunden är en stor hund, raggig och nordisk, som en Husky eller Lapphund – en slädhund, byggd för snön. Ödlan är liten, en lite gecko bäst anpassad för att bo i en fuktig regnskog någonstans. Ingen av dem har någonsin bott någon annanstans, eller mött några andra varelser; i den här tankeövningen så är det lilla huset hela deras universum.

Hunden, som du kanske kan förstå, sätter på luftkonditioneringen. Sätter den på max, hela tiden – den här hundrasen var uppfödd att jaga älg på tundran, till och med vintern här i Ohio är lite varm för hans smak. Om han kan få huset till tio grader så är han nästan lycklig.

Geckon kan inte göra så mycket åt temperaturen – hon har pyttesmå fingrar så kan inte justera termostaten eller vrida på knapparna på luftkonditioneringen. Ibland, när det är en glödlampa i närheten så kan hon rulla ihop sig nära den och få i sig lite värme på det viset. Men för det mesta så har hon bara att leva med vad hunden väljer. Det är, så klart, alldeles för kallt för henne – hon är en gecko. Inte bara det att hon inte har nån päls, hon är kallblodig! Temperaturen gör henne seg och sjuk, och den genomsyrar hela hennes universum. Kanske kan hon hitta små utrymmen av värme lite här och där, men om hon vill göra något, äta eller titta på TV eller prata med hunden, så måste hon röra sig genom det kalla huset.

Kom ihåg nu att hon inte vet om någonting annat. Det här är helt enkelt hur hennes värld är – kall och smärtsam och ohälsosam för henne, till och med farlig, och hon kämpar så gott det går. Men kanske någon liten del av henne tänker, ”hallå, det borde inte vara så här”, ett spirande frö av revolt som säger att den hon är precis bredvid lampan är den hon borde vara hela tiden. Hon och hunden är partners, på sätt och vis, eller hur? De lever i huset ihop och de påverkar varandra. Allt de har är varandra. Så en dag ser hon hunden greja med luftkonditioneringen igen och säger, ”Hallå. Hunden. Det gör mig riktig kall när du gör så.”

Hunden tittar på henne, skakar på axlarna och fortsätter skruva på knapparna.

Detta är inte för att hunden är en idiot.

Det är för att hunden inte har en jävla aning om vad ödlan ens sa.

Betänk: Han är en nordisk hund i ett tempererat klimat. Ordet ”kall” är komplett meningslöst för honom. Han har aldrig varit kall i hela sitt liv. Han bor under förhållanden som är perfekt anpassade till honom, fullständigt i nivå med hans komfortnivå, en värld han växt upp i med verktygen för att överleva och kontrollera. Inbyggda i hur han var född.

Så ödlan försöker förklara för honom. Hon säger, ”du hade väl inte tyckt om att jag sänkte temperaturen för dig?”

Hunden säger, ”eh… det låter bra tycker jag.”

Vad hon verkligen menar, så klart, är ”hur skulle du tycka om att jag gjorde dig kall”. Men hon kan inte göra honom kall. Hon har inte verktygen, deras delade värld är inte konstruerad på ett sätt som skulle tillåta det – hon är helt enkelt inte fysiskt kapabel att göra honom samma skada som han gör henne. Hon skulle kunna åsamka honom smärta förmodligen. Jag är säker på att hon skulle kunna sticka honom med en tandpetare eller lägga nåt otäckt i hans mat eller nåt, men den här specifika sortens ont kommer han aldrig någonsin att förstå. Det är inte något som kan åsamkas honom, med hänsyn till den värld de lever i och det sätt den är till hans fördel i den här frågan. Så han förstår inte vad hon säger till honom och fortsätter skada henne.

De flesta privilegier är på detta viset.

En straight ciskönad manlig amerikan, på grund av vem han är och kulturen han lever i, känner inte och kan inte känna stressen, det otäcka i och det rena hotet bakom, en busvissling. Hans uppväxt har gett honom päls och tassar stora nog att vrida på reglagen och satte ner honom i tempererade Ohio. När hon säger, ”Du behöver inte stå ut med att bli stirrad på”, vad hon menar är, ”Du behöver aldrig vara orolig för sexuellt intresse”. Det är manligt privilegium. Inte så mycket att detta inte händer män, men att det aldrig kommer ha samma vikt, även när det gör det.

Så vad betyder detta? Och vad ber vi dig göra när vi säger ”Tygla dina privilegier” eller ”Dina privilegier syns”?

Det är, helt enkelt, att vi vill att du skall förstå när du har päls. Och, i förlängningen, betyder det att du borde lyssna. Du förstår, hunden är inte ett arsle bara för att han drar ner temperaturen. Så vitt han vet är det ok, eller hur? Han kan verkligen inte känna smärtan det orsakar, han vet inte ens om det. Ingen tycker att han är en dålig person för att oavsiktligt orsakat smärta.

Det är här han blir en skitstövel: när geckon säger, ”du skadar mig” och han säger, ”Va? Nä, det gör jag inte. Det här ”kalla” finns inte ens. Jag borde veta för jag aldrig upplevt det. Du inbillar dig. Allt är ok på för jag har ju päls, jag har tassar, för du kan ju alltid krypa ihop vid den här glödlampan, för ibland är mitt vatten ljummet och jag bara håller käften och tar det, uppenbarligen är temperaturen inte den jättegrej du säger och du har aldrig haft skabb så mitt liv är lika svårt.”

Och sedan ignorerar hunden saken. För att han kan. Det är privilegiet att ha päls, att vara en hund i Ohio. Han behöver inte ens tänka på det. Han behöver inte leva dagligen med kylan. Han har ingen idé vad hon talar om, och han kommer aldrig tvingas lära sig. Han kan fortsätta göra ödlan miserabel till deras dödsdagar och han kommer aldrig lida för det, utöver det milda besväret av hennes klagomål. Och hon får under tiden försöka att inte frysa ihjäl.

Så, enkelt uttryckt: Var inte den hunden. Om du är straight och en queerperson säger ”Din boktitel, ‘Vacker kuksugare’ är dum och anstötlig. Döp den inte till det”, lyssna och tro på hen. Om du är vit och en svart person säger ”Verkligen, vi börjar alla bli lite trötta på Vad Dessa Människor Behöver Är En Viting-tropen, snälla skriv en bättre film”, lyssna och tro på henne. Om du är en man och en kvinna säger, ”Den här sketchen är ett perfekt exempel på varför kvinnor inte läser serier”, lyssna och tro på henne. Kanske ser du inget fel med det, kanske tycker du att det är oh så perfekt för din artistiska vision, kanske verkar det vara en överkänslig, uppblåst deal över ingenting för dig. SÅ KLART DET GÖR DET, DU HAR PÄLS. Oavsett, bara för att du inte kan känna den smärtan betyder inte att den inte finns. Allt det betyder är att du har privilegium.

Det är inte nåt dåligt. Du kan inte hjälpa att du föddes med päls. Varenda en av oss har något sorts privilegium över någon. Det viktiga är om vi är medvetna om det och vad vi väljer att göra med det och att vi inte använder det för att avfärda de giltiga och verkliga farhågorna från personer som inte delar vårt eget varumärke.

När oärlighet lönar sig


Om jag faller för en sol- och vårare så är det jag som ger henne pengar i utbyte för sex och intimitet. Hon gör det under falska förespeglingar och får mig att tro att det kommer leda till ett förhållande. När jag inser att jag blivit lurad kan jag polisanmäla henne. Visserligen blir det förmodligen bara en nedlagd förundersökning, jag har ju gett pengar frivilligt. Bedrägligt beteende är inte samma sak som bedrägeri.

Om hon däremot gör precis samma sak, men är ärlig mot mig och tydligt förklarar att det bara är för stunden och att pengarna hon behöver är betalning för sex och intimitet så är jag en torsk. Jag begår ett brott och kan bli åtalad.

Skillnaden är hur ärlig kvinnan är mot mig. Kan det ha varit lagstiftarnas intention?

GP SvD

Marcel Guarnizo är ett lysande exempel på prästerskap


(Från Pharyngula)

Guarnizo blev ombedd att hålla i begravningen för en kvinna i Maryland. De borde frågat en humanist istället, för en humanist skulle aldrig gjort vad Guarnizo gjorde.

Min vän Barbara, dottern till den avlidna kvinnan, förvägrades nattvard på sin mammas begravning. Hon var först i kön och Fader Guarnizo täckte över skålen med oblaterna och sade till henne. ”Jag kan inte ge dig nattvarden för du lever med en kvinna och det är en synd enligt Kyrkan”. För att ytterligare strö salt i såren så lämnade prästen altaret när hon pratade om sin mor inför församlingen. När ceremonin var klar informerade han begravningsentreprenören att han inte kunde följa med till graven för han kände sig sjuk.

En begravning är en viktig händelse: den markerar slutet på ett liv och är ett tillfälle då de som älskade  den avlidne samlas och delar på smärtan och sina goda minnen. Det är ett stort ansvar att stå upp och leda en. Guarnizo uppfyllde inte det ansvar han var skyldig familjen. Han är en skam som människa, eller om jag får upprepa mig, en präst.

Han är också en fanatisk abortmotståndare som låtsas bry sig så mycket om små bäbisar, men när en levande, medveten kvinna står framför honom, sörjande sin mor, så försvinner all låtsad medmänsklighet och allt han bryr sig om är att leka polis över hennes sexliv.

Som sagt, en präst

Att vara mentalt frisk i sjuka situationer


Rosenhan-experimentet är ett berömt experiment i hur välgrundade psykiatriska diagnoser är, utförda av psykologen David Rosenhan 1973. Den publicerades i den vetenskapliga tidskriften Science under titeln ”On being sane in insane places”. Studien anses vara en viktig och inflytelserik kritik av psykiatriska diagnoser.

Studien var i två steg. Steg ett hade åtta stycken pseudopatienter, tre kvinnor och fem män. En var en psykologistudent i 20-årsåldern, de andra var äldre och hade varierande yrken. Det var tre psykologer, en barnläkare, en psykiatriker, en konstnär och en hemmafru. Alla använde pseudonymer för att undvika problem i framtiden. De som jobbade med mentalvård sade sig ha andra yrken för att inte bli speciellt uppmärksammade.

Sedan valdes tolv mentalsjukhus i fem olika stater ut för studien. Efter att ha ringt och bokat tid så anlände pseudopatienten och klagade på att ha hört röster. Rösterna ska ha sagt ”tom”, ”ihålig” och ”duns”. Förutom detta symptom, falskt namn och yrke så höll de sig till sanningen. Alla åtta blev inlagda, sju av dem med diagnosen schizofreni. Deras uppgift därefter var att bli utskrivna genom att övertyga personalen att de var mental friska. Efter inskrivning sa de att de mådde bra och att rösterna försvunnit. Trots deras helt normala beteende var det ingen av pseudopatienterna som upptäcktes som sådan. De fick alla diagnosen schizofreni i remission. Tiden innan de blev utsläppta igen varierade mellan sju och femtiotvå dagar, med ett medel på nitton dagar.

Ett intressant faktum var att ingen vårdpersonal upptäckte att de egentligen var friska, men många av deras medpatienter gjorde det.

När nyheten om experimentet spridit sig var det ett sjukhus som tog kontakt med Rosenhan och sa att något sådant minsann inte skulle kunna hända på just deras sjukhus. Därmed var scenen satt för steg två.

Personalen blev informerad om att någon gång under de närmaste tre månaderna skulle en eller flera pseudopatienter försöka bli inlagda och deras uppgift var att försöka identifiera vilka dessa var.

Av de 193 patienter som blev inlagda under perioden blev 41 bedömda som pseudopatient av åtminstone någon i personalen. 23 var misstänkta av åtminstone en psykiatriker. Faktum var att det aldrig skickades några pseudopatienter till det sjukhuset.

Så, oavsett orsaken till dessa fel så måste man nog dra slutsatsen att en diagnostisk process som så lätt gör så massiva fel inte kan vara tillförlitlig.

Australiensiska katoliker också aningslösa


Detta är en fruktansvärd historia från Victoria, där en katolsk friskola hade två rätt otäcka pedofiler som växelvis utnyttjade studentkåren: Gerald Ridsdale som var skolpräst och Robert Best som var rektor. De våldtog unga pojkar på sina kontor; genom åren begick många av offren självmord. Detta låter som en riktig skräckhistoria.

Men här är punchlinen: Katolska Kyrkan, som vanligt, ser inte problemet. De två skurkarna är inte kvar, men myndigheterna vill gräva djupare — jag tror 26 döda barn är skäl nog — men kyrkan säger att ingen ytterligare undersökning är nödvändig.

Men Biskop Connors sa på tisdagen att inte ens avslöjandet från Detective Sergeant Kevin Carson att 26 ungdomar hade begått självmord efter att ha blivit utnyttjade av präster och bröder i Ballarat övertygade honom om att mer skulle kunna komma fram genom en undersökning

”Jag tycker vi har lärt oss mycket om vad som är lämpligt beteende och vad som inte är lämpligt beteende”, sa Biskop Connors.

Detta har blivit ett typiskt Katolskt beteende. En präst tar in en ung pojke på sitt kontor, och våldtar honom upprepade gånger tills han mister medvetandet, och senare begår den traumatiserade pojken självmord. När polisen konfronterar honom säger han ”Åh, jag visste inte att det var fel! Jag ska vara mycket snällare i framtiden. Tack och hej!”

Det finns inte mycket hopp för Katolicismen om det är en nyhet för dem att tyranniserande och våldtäkt och att driva barn till självmord är fel.

Ondskans problem



Ondskans problem i sin enklaste form kan formuleras så här: ”Om Gud är god varför råkar då goda människor illa ut?”
Flera möjligheter finns ju naturligtvis. Kanske är Gud inte särskilt mäktig och kan helt enkelt inte rädda de goda människorna från lidande. Kanske är Gud inte god i den vardagliga meningen av ordet. Kanske tycker han om att andra lider? Någon som avsiktligt plågar sina barn är naturligtvis inte god utan förkastlig. En annan invändning är att Gud är allvetande och därmed ser konsekvenser av lidandet som i slutändan är goda. Den förklaringen är rätt futtig. Vet Gud allting så vet han naturligtvis hur detta goda kan uppnås utan lidande. Samma futtighet ses i förklaringen att lidandet här på jorden är ovidkommande i jämförelse med en evighet i paradiset. Varför är inte Guds vägar lika outgrundliga när människor lyckas och mår bra?
Ytterligare en invändning är den ”fria viljan”. Människan lider för att den valt bort Gud. Vilket inte förklarar naturkatastrofer. Det lidande jordbävningar, cykloner och tsunamis orsakar är ingen människas fel.
Kanske är Gud inte särskilt vuxen eller ansvarstagande? Ett barn tycker det nya akvariet är jättekul och spännande de första månaderna men tröttnar sedan och allting slammar igen.
Eller så finns helt enkelt ingen Gud och då finns inte heller problemet.

Islam – fredens religion


”Slay them wherever you find them…Idolatry is worse than carnage…Fight against them until idolatry is no more and God’s religion reigns supreme.” (Surah 2:190-)

”Fighting is obligatory for you, much as you dislike it.” (Surah 2:216)

”Believers, do not make friends with any but your own people…They desire nothing but your ruin….You believe in the entire Book…When they meet you they say: ‘We, too, are believers.’ But when alone, they bite their finger-tips with rage.” (Surah 3:118, 119)

”Seek out your enemies relentlessly.” (Surah 4:103-)

”Believers, take neither Jews nor Christians for your friends.” (Surah 5:51)

”Make war on them until idolatry shall cease and God’s religion shall reign supreme.” (Surah 8:36-)

”…make war on the leaders of unbelief…Make war on them: God will chastise them at your hands and humble them. He will grant you victory over them…” (Surah 9:12-)

”If you do not fight, He will punish you sternly, and replace you by other men.” (Surah 9:37-)

”Prophet make war on the unbelievers and the hypocrites and deal rigorously with them. Hell shall be their home.” (Surah 9:73)

”Believers, make war on the infidels who dwell around you. Deal firmly with them.” (Surah 9:121-)

”Muhammad is God’s apostle. Those who follow him are ruthless to the unbelievers but merciful to one another.” (Surah 48:29)

”Fight for the cause of God with the devotion due to Him…He has given you the name of Muslims…” (Surah 22:78-)