Att vara mentalt frisk i sjuka situationer


Rosenhan-experimentet är ett berömt experiment i hur välgrundade psykiatriska diagnoser är, utförda av psykologen David Rosenhan 1973. Den publicerades i den vetenskapliga tidskriften Science under titeln ”On being sane in insane places”. Studien anses vara en viktig och inflytelserik kritik av psykiatriska diagnoser.

Studien var i två steg. Steg ett hade åtta stycken pseudopatienter, tre kvinnor och fem män. En var en psykologistudent i 20-årsåldern, de andra var äldre och hade varierande yrken. Det var tre psykologer, en barnläkare, en psykiatriker, en konstnär och en hemmafru. Alla använde pseudonymer för att undvika problem i framtiden. De som jobbade med mentalvård sade sig ha andra yrken för att inte bli speciellt uppmärksammade.

Sedan valdes tolv mentalsjukhus i fem olika stater ut för studien. Efter att ha ringt och bokat tid så anlände pseudopatienten och klagade på att ha hört röster. Rösterna ska ha sagt ”tom”, ”ihålig” och ”duns”. Förutom detta symptom, falskt namn och yrke så höll de sig till sanningen. Alla åtta blev inlagda, sju av dem med diagnosen schizofreni. Deras uppgift därefter var att bli utskrivna genom att övertyga personalen att de var mental friska. Efter inskrivning sa de att de mådde bra och att rösterna försvunnit. Trots deras helt normala beteende var det ingen av pseudopatienterna som upptäcktes som sådan. De fick alla diagnosen schizofreni i remission. Tiden innan de blev utsläppta igen varierade mellan sju och femtiotvå dagar, med ett medel på nitton dagar.

Ett intressant faktum var att ingen vårdpersonal upptäckte att de egentligen var friska, men många av deras medpatienter gjorde det.

När nyheten om experimentet spridit sig var det ett sjukhus som tog kontakt med Rosenhan och sa att något sådant minsann inte skulle kunna hända på just deras sjukhus. Därmed var scenen satt för steg två.

Personalen blev informerad om att någon gång under de närmaste tre månaderna skulle en eller flera pseudopatienter försöka bli inlagda och deras uppgift var att försöka identifiera vilka dessa var.

Av de 193 patienter som blev inlagda under perioden blev 41 bedömda som pseudopatient av åtminstone någon i personalen. 23 var misstänkta av åtminstone en psykiatriker. Faktum var att det aldrig skickades några pseudopatienter till det sjukhuset.

Så, oavsett orsaken till dessa fel så måste man nog dra slutsatsen att en diagnostisk process som så lätt gör så massiva fel inte kan vara tillförlitlig.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s